
... har man ju ibland och igår var en sådan dag. Hade en tid för fvp inbokad och det var ju ett beslut av egen fri vilja men det hjälper inte när man är rädd för både ingreppet och resultatet.
På monitorn sprattlade bebisen och såg så fin ut men när det var dags för sprutan så blundade jag medan tårarna började komma och jag var spänd som en fjäder.
Första försöket gick inte så bra för vinkeln var fel och sprutan för kort och jag tänkte - fan, jävla klåpare och så grinade jag lite till, sen tog de en längre nål och då blev det rätt på en gång och de fick ut det de behövde.
Efter detta "hemska" så åt vi frukost på Johans och sen åkte jag hem med Hus&Hem, choklad och sura godisar och kröp ner i bädden, och mådde pyton hela dagen.
Allt gick ju bra ändå fast jag är lite dramatisk och självömkande (men sån är jag)